I förrgår såg jag den Oscarsbelönade Black swan med min lillasyster. Filmen var precis så bra som kritikernas hyllningar, jag går fortfarande och tänker på den. Stark, hemsk och vacker. Det jag funderar över är den intressanta skildringen av kroppens förmåga, att så mycket sitter i psyket. Vad vi tänker om oss själva och vad vi klarar eller inte klarar. I Black swan i form av den extrema och grymma baletteliten. Har är inga krav för låga, inte ens de totalt omänskliga.

För att dra en liten blek parellell till en mycket snällare, amatörigare och lugnare dansmiljö, min egen jazzdans på Kulturama (och ja, som tur var kände jag mig helt rätt i ålders- och förkunskapsnivå tillsammans med de andra 30 + morsorna :) Där tränar vi just nu in en dans till en Michael Jackson-låt. När jag var sjuk vid ett tillfälle kändes det jättejobbigt att komma tillbaka, jag kände mig dels helt svag i kroppen och hängde inte med alls, tyckte att de andra kunde så mycket mer. Det var så illa att jag funderade på att hoppa av... Men så gick jag dit i alla fall i måndags och då visade det sig att halva gruppen var sjuka, vi få som var där fick lite privatundervisning i det vi tyckte var svårt. Och plötsligt kändes allt bra igen, jag var på banan, kroppen hängde visst med, rörelserna var ju inte så svåra. Och då insåg jag hur viktigt kopplingen tanke-kropp är, det är verkligen "all in your head".

För att få ut så mycket som möjligt av träningen behöver du tänka "det här är kul", "jag klarar det här", "det går bra". Börjar du tvivla,föreställ dig en stoppskylt inom dig, backa bandet och börja om med de positiva tankarna. För när du tänker goda, snälla tankar klarar du det mesta. Då orkar du också stå emot orimliga krav, även de som kommer från dig själv.