När jag var liten, kanske tio år gammal, upptäckte jag och en kompis ett bålgetingbo i skogen. Vi förstod inte hur farliga de var men vi kände på oss att vi förmodligen inte borde ta den där pinnen och peta i boet. Men vi kunde inte låta bli. Jag minns bara den där ilskna svärmen, inte hur ont sticken gjorde, utan bara den där ilskna bålgetingmassan som riktade in sig på extremt argsint försvar av sitt bo.

Elva getingstick och en adrenalinspruta senare (vi hade som tur var en barnläkare till granne) lovade jag mamma att noggrant akta mig för det där bålgetingboet i fortsättningen. Vis av erfarenhet höll jag mitt löfte.

Tills nu.

För att ge sig in i debatt och skriva blogginlägg om LCHF är precis som att peta i ett bålgetingbo. De ilskna kommentarerna kommer som ett brev på posten. LCHF-trollen är speciellt upprörda över det faktum att jag som dietist med fyra år av universitetsstudier inte kan ta till mig "ny kunskap" utan jag ingår i den här enorma sammansvärjningen med staten och myndigheter (Livsmedelsverket) i spetsen som i decennier har "fört dem bakom ljuset", LCHF-arna har ju blivit så grundlurade i detta att proppa i sig snabba kolhydrater. Herregud, "vitt socker är ju lika farligt som heroin". Men nu har de äntligen sett ljuset, tack vare bacon, grädde, smör och biffar mår de bättre än någonsin, de är lättare både fysiskt och psykist (många LCHF:are pratar om att de tänker klarare, precis som nyfrälsta scientologer...) de har fått otroligt fina blodfettsvärden, de har blivit av med sin IBS, sin diabetes och de där jobbiga svampinfektionerna i tarmen.

Och visst, du kan ju banta med chips också. Bara ekvationen om energi in och energi ut går ihop. Att du inte får i dig de näringsämnen, vitaminer och mineraler som kroppen behöver kanske är en annan historia.

Bild: Wikipedia